Winberg smider medaljplaner
Av Jan Gustafson
Publicerad 23 mars 2007

För ett år sen blev Pernilla Winberg en av de mest firade OS-hjältarna när hon iskallt satte sin straff i semifinalen mot USA och sensationellt förde Damkronorna till olympisk hockeyfinal. På måndag flyger Malmötjejen till ett nytt spännande äventyr med landslaget – VM i Kanada 3–10 april.



MALMÖ. – Det skall bli en upplevelse att få spela i hockeyns hemland. Men vi vågar nog inte hoppas på samma framgång som i OS. Den var som en saga, säger Pernilla, nyss fyllda 18.
I Turin tog de populära svenskorna en historisk silvermedalj. Segern mot USA var den första genom tiderna, en jätteskräll.

Inför närmare 2,3 miljoner svenska tv-tittare gick dessvärre inte Kanada att hota.
– Vi får det ännu svårare på deras hemmaplan. Och för att upprepa succén mot USA krävs att hela laget presterar max. Allt kan förstås hända, men jag är nöjd om vi klarar bronset, säger Pernilla.

Guld är däremot målet – nationellt.

I helgen väntar slutspel om SM-titeln i Ritorphallen uppe i Solna.
Sen tre år tillbaka lirar Pernilla för AIK.
– Vi vann kvartsfinalen mot Växjö i onsdags (10-1). På lördag möter vi Örebro i semifinal. Och på söndag blir det final mot antingen Modo eller Segeltorp, berättar Pernilla, som inte tvekar om utgången.

– Jag räknar med att vi blir mästare. Så bra är laget.
Till Stockholm pendlar Pernilla bara för viktiga matcher. I det lokala seriespelet var hon endast med fyra gånger.

Fasta punkten i tillvaron är fortfarande Limhamn, där hon bor hos föräldrarna och delar tiden mellan gymnasiestudier och hockey i Limhamn Limeburners juniorlag.
– Det är mer utvecklande att spela och träna tillsammans med killar. Högre tempo och tuffare närkamper, tycker Pernilla.

Bland tjejerna har hon alltid varit en supertalang. Fram till den här säsongen fanns enda bristerna i fysiken. Så är det inte nu.

– I somras började jag styrketräna. På landslagstestet i november hade jag höjt från 57 till 77,5 kilo i bänkpress.

Pernilla känner sig starkare, något hon kommer ha nytta av när det smäller i rinkarna borta i Winnipeg.

– Jag kan ta för mig på ett annat sätt och trillar inte längre lika lätt.
Hårdföra transatlanter är inget som skrämmer Pernilla.
– Jag längtar till VM. Damhockeyn brukar locka mycket folk i Kanada och det känns enbart inspirerande.

Om ett och ett halvt år tänker Pernilla Winberg återvända. Sommaren 2008 blir hon färdig med samhälle/ekonomi-programmet på Borgarskolan. Hon har redan fått erbjudande från några olika amerikanska college.

– Frågan är bara vilket jag väljer.
Kim Martin trivs bra i Minnesota. Maria Rooth var pionjär. Pernilla följer sina landslagskollegor i fotspåren.

Är det kombinationen betalda universitetsstudier och hockey som lockar?
– Jag har ingen aning om vilket yrke jag vill satsa på i framtiden. Men på college måste väl alla läsa¿

Så det blir i första hand för hockeyn du flyttar?
– Absolut, svarar Pernilla. Jag siktar på att bli en av världens bästa hockeyspelare och för att nå dit måste jag spela mot de bästa.

I Sverige planerar förbundet att starta en elitserie för damer. Fast sportsligt är det fortfarande för stor skillnad mellan lagen och ännu saknas ekonomiska resurser. För OS-silvret fick Pernilla och Damkronorna bara 10 000 kronor vardera. Fickpengar i sammanhanget.

I Malmö talas det om att Redhawks skall bilda ett damlag. Vid en ordentlig satsning är Pernilla intresserad. Fast i så fall binder hon sig bara för en säsong.
Från hösten 2008 och två år framåt blir amerikanska hockeyn en perfekt språngbräda mot det största idrottsliga målet – OS i Vancouver 2010.

– Får vi ett lag med många USA-proffs kanske Sverige kan ta guld, säger Pernilla en aning kaxigt.
Bragdsemin i Turin har gett mersmak.

– Det händer ofta att jag tänker tillbaka och njuter av minnena. Och funderar över vad som behöver bli bättre för att vi skall nå ända fram, slutar Pernilla med glimten i ögat.